Försöker vara nöjd trots en att göra-lista som aldrig vill ta slut

Jag hade så mycket jag hade tänkt hinna med förra veckan och under veckoslutet. Och mycket har jag hunnit med, men listan på det jag ännu hade tänkt göra är hur lång som helst. Men så tänker jag att jag borde fokusera på det positiva, dvs. på allt det jag fick gjort i går:

  • förberedde ett jobbuppdrag
  • fixade bokföringen för april och maj
  • städade
  • tvättade kläder
  • bytte lakan

När jag tittar på listan på det jag gjorde ser den inte alls så lång ut som jag hade trott. Och listan på det jag hade tänkt göra men inte ens hunnit börja med är minst lika lång. Det blev ingen långpromenad (inte ens en kort promenad), jag hann inte alls börja jobba på ett större jobbprojekt som jag verkligen borde ha kommit vidare med, jag uppdaterade inte alls i sociala medier och har inte heller gjort min plan för den kommande veckan, och så vidare. Listan tar aldrig slut. Men så är det ibland. Jag har ändå varit ovanligt flitig hela veckoslutet och har njutit av att vara hemma och jobba undan. Normalt brukar jag längta ut till landet den här tiden på året, men nu behövde jag vara hemma.

Lära sig av sina misstag

Coaching är en av de sakerna jag har fokuserat på det här veckoslutet och tack vare det har jag flera gånger blivit påmind om vikten av att se på vad man kan lära sig av det som man lätt kunde tolka som ett misslyckande. Och jag känner mig just nu lite tudelad. Dels är jag nöjd över vad jag har fått gjort och framför allt att jag var flitig en stor del av veckoslutet. Samtidigt har jag ändå en skavande känsla av att jag misslyckades eftersom så mycket blev ogjort. Men om jag i stället skulle fokusera på vad jag kan lära mig av de senaste dagarna?

  • Att det är otroligt skönt att få undan sådant som har stressat redan en tid.
  • Att jag har lättare att hålla deadlines som andra sätter än de jag själv beslutar om (ingen nyhet precis).
  • Att det var rätt beslut att stanna hemma det här veckoslutet, jag behövde det. Det är alltså viktigt att jag känner efter och lyssnar på kroppens signaler.
  • Att jag var lite överoptimistisk då jag planerade vad allt jag skulle göra under veckoslutet. (Tänkte skriva att jag är en obotlig tidsoptimist, men så dök tankarna från det jag läst på gällande coaching upp igen. Och påminde mig om att ju mera jag sätter ett epitet på mig, som till exempel att jag är  en obotlig tidsoptimist, desto svårare blir det att ändra på det.)
  • Att mitt städtips som jag skrev om tidigare verkligen är suveränt. Både dammsugningen och dammtorkningen går som en dans då jag kan lyssna på en intressant podd under tiden. Och ingendera kan jag påstå att annars är en favoritsyssla.
  • Att det är viktigt att fokusera på det jag är nöjd med och glädjas över allt som jag har fått gjort och inte fastna i att en del blev ogjort.
  • Att pomodoro-tekniken jag skrev om för någon vecka verkligen fungerar för mig, speciellt för att komma igång med saker. Att faktiskt hålla pauserna för att vila hjärnan och röra på mig behöver jag träna lite mera på.
  • Att jag ska försöka göra en lite mera realistisk plan för den här veckan.

Hur ska jag göra för att lyckas bättre den här veckan?

Kanske borde jag göra som Kicki Westerberg – Ekonomisk PT – som inför varje vecka väljer ut de tre viktigaste sakerna som hon ska göra. Vilka är de tre viktigaste sakerna för mig den här veckan?

  • Jobba effektivt och mera strukturerat med mitt deltidsjobb.
  • Fokusera på coachingen – ta vara på de stunderna och avsätta tid efter varje coaching för att kort analysera hur det gick och vad jag vill öva extra på nästa gång eller utmana mig själv med.
  • Hitta små stunder för återhämtning varje dag.
IMG_4042

Tog en liten paus på vägen till jobbet för att andas djupt och njuta av den fina sommarmorgonen. En kort stund av återhämtning.

Annonser

Ett hett tips för hur du kan jobba effektivt – på ett hållbart sätt

I dag vill jag dela med mig ett hett tips för hur du kan jobba mera effektivt och koncentrerat – och dessutom på ett hållbart sätt. Jag hörde redan för något år sedan om den här tekniken, men har först nu under de senaste månaderna börjat använda den aktivt. Och det har lönat sig!

Så här gör du:

  1. Välj vad det är du ska jobba med. Det kan vara något smått som du vill få gjort eller något större du behöver komma vidare med.
  2. Ställ en klocka på 25 minuter och jobba med uppgiften du valt i 25 minuter. För att minska risken för avbrott kan du stänga av notiser och sätta telefonen i tyst läge.
  3. Då klockan ringer håller du paus i 5 minuter (ställ klockan på 5 minuter). Du kan sträcka på dig, hämta en kopp kaffe eller te, göra lite pausgymnastik eller varför inte meditera en stund. Poängen är att du gör något helt annat så att hjärnan får vila en stund.
  4. Då pausen är slut ställer du igen klockan på 25 minuter och börjar med nästa arbetspass. Du kan antingen fortsätta med det du jobbade med före pausen eller så väljer du en ny uppgift.
  5. Upprepa det här tills du har jobbat tre eller fyra 25-minuterspass och ta då en längre paus.

Den här tekniken kallas Pomodoro-tekniken och är utvecklad av Francesco Cirillo. Tanken bakom det hela är att det ska hjälpa dig att jobba effektivt och koncentrerat. 25 minuter är en så pass kort tid att det känns överkomligt att lägga allt annat åt sidan för den stunden, också sociala medier. Samtidigt hjälper pauserna dig att hålla hjärnan pigg och alert. Ibland blir jag ändå så ivrig att jag hoppar över en eller i värsta fall två eller tre pauser. Och det kan man förstås göra, men det straffar sig ganska snabbt eftersom hjärnan blir trött efter en tid och kroppen också börjar säga till om du sitter allt för länge i ett sträck vid datorn.

IMG_4019 2

Själv använder jag appen Toggl då jag ska använda Pomodoro-tekniken. I desktop-versionen av appen (åtminstone för Mac) kan man välja om man vill använda Pomodoro-tekniken och då säger den automatiskt till att det är dags för en paus efter 25 minuter och meddelar också när pausen är slut. Superpraktiskt! Tyvärr har jag inte hittat den funktionen i mobilappen, men om man inte jobbar vid datorn kan man ju lika bra använda mobilens timer för att hålla reda på arbetspassen och pauserna.

En bonus som jag har märkt då jag använt tekniken är att det hjälper mig att komma igång med saker. Det händer ju ibland att man har något man borde göra, och kanske till och med vill göra, men av någon anledning går det trögt att komma igång. För mig handlar det ofta om att det är något större projekt som jag har svårt att komma igång med. Till exempel en utbildningsdag som jag ska planera. Hur intresserad och engagerad jag än är av själva innehållet kan det kännas motigt att komma igång. Det är helt enkelt för stort och jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Då har jag märkt att det fungerar bäst om jag använder pomodoro-tekniken och beslutar att jag i 25 minuter  ska fundera på hur jag ska komma igång. Jag kan till exempel ha som mål att under den här tiden få ett grepp om helheten eller ta reda på hur mycket material jag redan har, vad jag måste läsa in mig på eller om jag måste göra helt nytt material. Då 25 minuter har gått har jag vanligtvis en plan som jag kan följa, åtminstone i stora drag. Men framför allt har jag kommit igång och bara det ger mig tillräckligt med energi att ta itu med följande 25-minuterspass, och följande. Och så har jag plötsligt fått en bra start på projektet.

Och då kanske det är dags för en lite längre paus. För att vila och för att fira det jag fått gjort under dagen. Så skönt – speciellt i den här miljön!

IMG_4013

Om du inte redan har testat på pomodoro-tekniken rekommenderar jag att du gör det! Speciellt om du lätt fastnar i många timmar framför datorn utan att ta pauser eller om du precis som jag har en förmåga att skjuta upp större projekt.

Det här inlägget är inte något samarbete. Jag tycker att både Pomodoro-tekniken och Toggl är så bra att jag därför valt att rekommendera dem.

Vacker vinterdag + veckans städtips

Vilket fantastiskt vinterväder vi hade i dag!

IMG_3755

Var på en skön – om än något sval – promenad på Kallviksudden i Helsingfors i dag med en god vän. Så glad över att hon kom på idén! Som barn var jag ofta i Kallvik eftersom mina morföräldrar bodde där, men jag har inte varit där på många år så det var också en härligt nostalgisk promenad. Och så otroligt vackert.

Det var så kallt om händerna att jag bara snabbt knäppte några bilder med telefonen, därav den lutande horisonten.

IMG_3753

IMG_3754

Men nu kommer jag till veckans – eller kanske årets – städtips. När jag skulle börja dammsuga kom jag plötsligt på att jag i skåpet har ett par hörlurar med noise reduction och beslöt mig för att testa dem. Och vilken grej! Dammsugningen gick som en dans medan jag lyssnade på en intressant podd. Och dammtorkningen likaså. Om det är något jag avskyr är det att torka damm. Varför vet jag inte, men det är bara så otroligt tråkigt. Förutom i dag då jag knappt tänkte på vad jag gjorde.

Tidigare har jag testat att dammsuga medan jag lyssnat på musik eller en podd, men då har jag haft vanliga hörlurar, dvs. standardhörlurarna som kom med telefonen. Och det har inte fungerat alls. Svårt att höra eftersom min dammsugare som påstår sig vara så silent är allt annat än det. Och då jag höjer volymen mer och mer blir jag orolig för att mina öron ska ta skada. (Läste för en tid sedan en artikel om hur skadligt det är för hörseln att använda hörlurar i trafiken och på andra ställen med högt bakgrundsljud. Eftersom jag inte har världens bästa hörsel och dålig hörsel går i släkten kändes det som om jag borde ta det på allvar.) Men nu behöver jag inte oroa mig längre. Hörlurarna dämpar ljudet av dammsugaren och jag kan lyssna på min podd på lämpligt låg nivå. Fantastiskt. Det är nästan så att jag ser fram emot nästa gång jag ska dammsuga. Men bara nästan.

Bonustips: Vänta så länge med att städa att det verkligen gör skillnad. Då känns det ännu roligare. Men det är kanske ändå inte värt det för det går så mycket energi till att försöka blunda för allt damm som flyger längs golven. Signatur: några veckors erfarenhet.

Två år som företagare

IMG_3749

I dag har det gått exakt två år sedan jag blev företagare på heltid. I och för sig har jag haft diverse deltidsjobb under tiden, men heltidsanställd har jag inte varit på ett par år. Känns som en lämplig tidpunkt att återuppta bloggandet för att sammanfatta de här åren.

Bra

Det jag är allra mest nöjd med är att jag verkligen trivs med det jag gör. Tycker så otroligt bra om att jobba som coach, att hjälpa andra att komma till insikter, få ökat självförtroende, hitta sig själv eller vad de brinner för. Och trivs minst lika bra att hålla kurser, utbildningar och workshops. Trots att jag är något av en tidsoptimist och en deadlinemänniska som får lite stressigt mot slutet tycker jag det är så roligt att planera utbildningar. Och ännu roligare är det att hålla kurserna! När jag var yngre var jag säker på att jag inte ville bli lärare. Men här är jag nu och stortrivs som kursledare, föreläsare och inspiratör.

Mindre bra

Otryggheten, den ekonomiska osäkerheten alltså. Har funnits stunder då det lamslagit mig helt. Men samtidigt har nya möjligheter oftast dykt upp precis då jag behövt det som mest. Och varje gång har jag blivit lite bättre på att hantera känslan.

Ensamheten är en annan sak som stundvis varit svår, trots att jag för det mesta trivs jättebra med att jobba hemma eller på något café. Jag märker tydligt hur energinivån och drivkraften sjunker då jag jobbar flera dagar i rad för mig själv, oberoende av hur mycket jobb jag har att göra. Till en del hjälper det att jag försöker vara social både genom att träffa vänner och delta i kurser och seminarier. Men det räcker inte. Jag vill helt enkelt jobba tillsammans med andra, bolla och planera saker tillsammans, skratta och vara frustrerad, lära av varandra, jobba mot ett gemensamt mål. Om det här betyder olika former av samarbeten eller att jag med tiden ändå väljer att söka jobb inom någon organisation får jag se.

Förvånande

Hur otroligt viktigt det är för mig att få ha den här friheten och att få bestämma själv. Vet inte riktigt varifrån det behovet kommer. Förr trodde jag inte alls att det här var viktigt för mig. Hör ännu till sådant som jag försöker förstå bättre. Vad handlar det om? Vad betyder det?

Tacksam för

Alla nöjda kunder och klienter jag har haft. Alla fina möten med fantastiska människor. Kursdeltagaren som sade att det jag gör är värdefullt. Fantastisk feedback som visar att jag är på rätt spår. Att jag har vågat, både ta steget att bli företagare men också testa mig fram och göra nya saker. Allt stöd av familjen, vänner, bekanta och en massa härliga coachkolleger. Allt jag lärt mig då allt inte har gått som på Strömsö. Vad jag har lärt mig då det har gått över förväntan.

Mål inför framtiden

Mera av allt! Mera coaching. Flera utbildningar. Blogga betydligt mera aktivt. Lära mig mera om sociala medier överlag och hitta mitt sätt att jobba med det. Bli certifierad coach. Hitta samarbetspartners så att jag till en större del kan jobba ihop med andra. Ekonomisk trygghet. Och mycket annat som jag får återkomma till.

Ser fram emot det kommande året och vad allt det för med sig!

IMG_3579

Strävar efter att känna ett sådant här lugn inom mig samtidigt som jag har den kraft och styrka som trädet har.

”Jag kan inte. Jag vågar inte.”

IMG_3544

För några år sedan träffade jag en av tränarna jag hade då jag som barn höll på med redskapsgymnastik. Hon skrattade lite när hon såg mig och frågade om jag visste vad det första hon tänkte på då hon såg mig var. Jag skakade på huvudet trots att jag visste precis vad hon tänkte på. För jag minns situationen precis lika tydligt som hon. Vi skulle öva halvvolt bakåt och jag stod där på mattan och sade ”Jag kan inte. Jag vågar inte”, gång på gång.

Hon stod på knä bredvid mig och sade att jag visst kan och visst vågar och att hon finns där bredvid mig och hjälper till om det behövs. Men jag vågade inte och fortsatte upprepa ”Jag kan inte. Jag vågar inte” ända tills hon tog i mig och lyfte runt mig i en halvvolt bakåt.

Jag tänker ganska ofta på det här, speciellt sedan jag blev företagare. För som företagare måste jag gång på gång gå utanför min bekvämlighetszon för att komma vidare. Jag vet att risken är stor att jag blir den ”lilla Sandra” som står där och säger ”Jag kan inte. Jag vågar inte”. Och jag hittar mig själv där med jämna mellanrum, i känslan av att jag inte kan och inte vågar. Även om jag egentligen vet att jag visst kan och visst vågar säger känslorna något annat.

Lejonet på bilden här ovanför är ett sätt för mig att hitta tillbaka till tilliten till mig själv. Jag fastnade för bilden för några veckor sedan då jag blev coachad, och jag kunde inte släppa den. Lejonet utstrålar en sådan styrka, vishet och lugn. Det tror på sig själv och går sin egen väg. Precis som jag vill göra.

Dags att byta ut den inre rösten till: Jag kan. Jag vågar.

Väder, väder, väder.

IMG_3503

Bilden är någon vecka gammal, men lika grått har det varit i dag. Färre båtar i hamnen nu.

I dag snöar det, trots att vi ännu är i oktober. Och det är många som inte gillar det. Jag höll på att skriva att det är roligt att följa uppdateringarna på Facebook om vädret, men roligt är fel ord. För roligt tycker jag inte att det är.

Det är möjligt att det jag skriver här kommer att såra en del, trots att det inte alls är min mening. Men jag skriver det ändå, och hoppas att jag lyckas få fram det jag vill säga utan att såra allt för många. För jag blir bara så trött på alla kommentarer på Facebook om hur det börjar nu igen. Den hemska årstiden. Då man blir på dåligt humör så fort man tittar ut genom fönstret. Hur många månader det är kvar till sommaren. Att allt bara är hemskt och allt är vädrets fel.

Jag erkänner att jag är lite överkänslig i frågan och det beror på att jag i många år levde nära en person som avskyr kyla och vinter. Och det får man göra. Förstås. Men att börja varje dag med att klaga på det gör inte livet så roligt för andra. Med tiden bestämde jag mig därför för att inte låta vädret påverka mitt humör. Eller i alla fall att försöka att inte låta det påverka mig.

Och nej, jag tycker inte heller att det är trevligt väder just nu. Snöslask i sidled är definitivt inte mitt favoritväder. Jag föredrar alla gånger det väder vi hade förra veckan. Den fantastiskt klara och friska luften, sol, granna höstfärger. Helt underbart. Men jag kan inte påverka vädret. Det jag kan påverka är hur jag förhåller mig till det. Och vad jag sprider till andra.

img_3529.jpeg

Och det är hit jag vill komma. Kanske kunde du fråga dig själv: Blir jag gladare av att klaga på vädret på Facebook? Blir mina vänner gladare av att höra om det (igen)? innan du publicerar ditt inlägg? För det är ju en sak om jag låter mig själv påverkas av vädret. Det är mitt eget val och jag får muttra hur mycket jag vill. Men behöver jag verkligen sprida det till så många andra?

Nu blev det just ett sådant ”gör som jag för jag vet bäst”-inlägg som jag försökte låta bli att skriva. Och jag kunde hålla på hur länge som helst ännu, men nöjer mig i stället med att föreslå att vi tar efter Astrid Lindgren och hennes systrar som började sina dagliga telefonsamtal till varandra med att säga ”Döden, döden, döden” för att få det överstökat och kunna prata om annat i stället.

Om vi säger ”väder, väder, väder” kanske vi kan lämna det vid det?

 

Tänk att fyra föremål kan ge så många insikter

IMG_3039

I morse var jag glad och nöjd över att för en gångs skull ha en hel dag för mig och mitt företagande. Nöjd speciellt med att jag hade varit tydlig både för mig själv och andra att jag i dag inte jobbar med annat. Det betyder inte att allt annat jag borde göra har försvunnit någonstans utan att jag klarat av att välja och att välja bort.

Den riktiga vändpunkten kom ändå lite senare då jag blev coachad av fantastiska Christina Lagnelius. Vilken otrolig upplevelse det var och vilken härlig känsla att få så mycket klarhet på bara en dryg timme. Jag har en tid känt att mitt entreprenörskap spretat åt olika håll. Det positiva är att jag kommit på nya idéer med jämna mellanrum, men det har också gjort mig ofokuserad. Ena dagen har jag varit full av energi och iver att ta itu med något och nästa dag har ivern falnat. Antingen för att jag inte just då har haft möjlighet att spinna vidare på idén eller också har jag blivit handlingsförlamad av alla olika bollar jag har i luften som jag inte vetat i vilken ända jag borde börja beta av. Eller vilka bollar jag alls borde sätta tid på.

Men tack vare de fyra olika föremålen på bilden har jag nu en solklar bild av vad som är viktigt, vad jag verkligen brinner för och vill göra och vad jag ska släppa. De här grejerna betyder ju inget för någon annan och det behöver de inte göra heller. Men för mig symboliserar de nu både var för sig och som helhet det jag vill satsa på i mitt företag. Och allt det här tack vare de enkla men samtidigt – eller just därför – otroligt kraftfulla frågor som Christina ställde mig.

Trots att jag själv är utbildad coach och både har blivit coachad själv och har coachat andra en massa gånger blev jag igen förbluffad över hur kraftfull coachingen kan vara. Jag började med att på måfå välja ut fyra prylar som jag har hemma. Fyra för att jag hade fyra olika bollar i luften som jag inte visste hur jag skulle prioritera. Och det slutade med att jag nu vet precis hur jag vill ha det, vad jag ska fokusera på och hur de olika bitarna kan stöda varandra. Magiskt.

Det bästa med coaching är att de insikter du får verkligen är dina egna. Coachen sätter inte ord i munnen på dig utan hjälper dig att själv känna in, få insikter och hitta svar. Och det är lyxigt värre att ha någon som lyssnar på dig och verkligen hör dig. Som fullt ut litar på att du har det inom dig och att du kommer att hitta en väg vidare. Dagens coaching gjorde mig ännu mera övertygad om att jag har valt rätt. Att kunna hjälpa andra att hitta svar på stort och smått, nå sina mål eller hitta nya vägar och våga drömma stort är ett privilegium.

Karaktär eller karriär

Jag hörde nyss någon säga att vi ska sträva efter karaktär och inte karriär. Att vi ska fundera vad vi vill göra med vårt liv och vilken gåva vi har som vi kan ge andra.

Det är en intressant tanke. Speciellt i vår kultur där det finns en stark tradition av att man definieras av vad man gör mer än vem man är. Jag definierade länge mig själv via mitt jobb och vad jag presterade där. När jag sedan gick i väggen och var sjukskriven en tid tappade jag fotfästet och visste inte längre vem jag var då jag inte på samma sätt kunde identifiera mig via mitt jobb.

”Vad gör du?” eller ”Vad jobbar du med?” är den vanligaste frågan man får när träffar någon ny person eller någon man inte har sett på länge. Det är sällan någon frågar vem du är. Frågan om vad du gör kan vara en jättejobbig fråga att få för den som är arbetslös eller inte har det bra på jobbet. Ungefär lika jobbig som frågan om hur många barn du har kan kännas för den som av olika orsaker inte har barn.

I dagens Finland med hög arbetslöshet och så gott som dagliga nyheter om uppsägningar vet du aldrig i vilken situation personen framför dig är. Hen förlorade kanske jobbet förra veckan, eller har gått arbetslös i månader eller till och med år trots utbildning och lång arbetserfarenhet. Eller så vill hen inte tala om sitt jobb eftersom det framkallar negativa känslor.

Så kanske det skulle vara bättre att fokusera mera på karaktär än karriär. Och de behöver ju inte på något sätt vara motpoler. Då framgångsrika personer (med en betydligt bredare definition av framgångsrik än titel eller pengar) intervjuas slås jag ofta av hur starkt de brinner för det de gör. Det är som om de inte kunde göra annat, de har ett kall. Jag är övertygad om att det här är kärnan i deras framgång. De drivs inte av yttre faktorer som status eller pengar, utan de drivs av en stark passion för det de gör.

Jag tror att vi alla skulle må bra av att fundera mera på vad vi vill göra med vårt liv, vad vi brinner för och vilken vår gåva är som vi kan dela med oss av till andra. Många gör det redan. Och många förverkligar sina drömmar, medan andra inte ser sig kunna genomföra sin dröm av praktiska och ofta ekonomiska skäl. Och jag kan förstås inte nedvärdera de här personerna genom att påstå att hindren de upplever är svepskäl. Tvärtom är det ofta verkliga utmaningar eller hinder just då.

Likafullt tror jag att vi alla kan ha nytta av att fundera över vem vi är, vad vi vill göra med vårt liv, våga drömma och sätta upp mål. Om vi inte gör det fastnar vi lätt i samma spår, oberoende av om vi vill det eller inte. Du kanske inte kan förverkliga dina drömmar genast, eller ens om fem år. Men om du inte vet vad du vill är sannolikheten att du någonsin kommer att vara där liten. Och om du är precis där du vill vara är det bra om du är medveten om det. Det behöver inte alltid vara något stort och revolutionerande. Det kan vara något alldeles litet du gör annorlunda eller blir medveten om som gör skillnaden.

Bilden är tagen just innan dimman lättade i morse. Så som det kan kännas då det diffusa håller på att klarna. Då du närmar dig din kärna och ser åt vilket håll du vill gå.

img_2834

Back to basics

För ett par veckor sedan fick jag ett ryck och redde upp ordentligt i mitt sovrum. Det var definitivt long overdue. Bland diverse högar hittade jag en papperskalender från några år tillbaka. Jag bläddrade lite i den och konstaterade att det nu är dags att ta ett steg tillbaka från den digitala åldern och återgå till papperskalender.

I  några år hade jag papperskalender parallellt med att jag mer och mer började använda digital kalender. Tyckte det blev jobbigt och har nu i ett par år bara haft digital kalender och det har fungerat ganska bra. Men då jag nu såg min gamla papperskalender blev det helt klart för mig att jag måste återgå till papperskalender.

Så jag vandrade in till stan på jakt efter den perfekta kalendern. Det är ju lite fel tid på året för att köpa en kalender för 2016 så jag fick acceptera att det blir en läsårskalender i stället. Och det är ju inget fel på det. Både i skolan och under studietiden var det ju en sådan kalender jag hade. Problem nummer ett löst.

Det är viktigt för mig att kalendern ser rätt ut, både invändigt och utanpå. För tung får den inte heller vara. Där stod jag och bläddrade och vände och vred på kalendrarna tillsammans med en massa skolelever. Tog gott om tid på mig för det här var ju ett viktigt inköp. Den skulle kännas rätt. Var nära att köpa en i hot pink som annars var perfekt men det bara gick inte för färgen var fel för mig.

Hittade inte den perfekta kalendern, men nära nog och efter lite pysslande blev den min.

IMG_2736

Jag är van vid kalendrar som har måndag till onsdag på vänstra sidan och resten av veckan på högra sidan. Så blev det inte den här gången och det har varit svårare än jag trodde att vänja sig vid det. Tydligen är det inprogrammerat i min hjärna hur kalenderuppslaget ser ut och jag har inte ännu lyckats omprogrammera hjärnan. Hoppas det lyckas innan jag missar allt för många möten och träffar. En av poängerna med att ha papperskalender var just att jag bättre ser framför mig hur veckan ser ut.

IMG_2735

Helt back to basics har jag ändå inte gått. Använder fortfarande också elektronisk kalender. Det är absolut ingen optimal lösning och risken för dubbelbokningar ökar, men just nu är jag inte villig att ge upp någondera.

Varför är det då så viktigt för mig med papperskalender? Jag vet inte riktigt svaret på den frågan. Delvis är det möjligheten att kunna bläddra i den och att jag verkar komma bättre ihåg vad som finns i kalendern då jag skrivit för hand och ser hur veckan ser ut på papper. Vet inte om det stämmer men så känns det. Dessutom är det praktiskt att kunna se på kalendern också då jag är i telefon och inte har datorn med mig.

En annan inte oviktig orsak är att kalendern sedan fungerar lite som en dagbok. Jag kan gå tillbaka och kolla och bläddra. Det var nog det här jag upplevde då jag bläddrade i min kalender från 2012 som jag hittade då jag städade. Jag går inte på samma sätt tillbaka till och bläddrar nostalgiskt igenom vad jag gjorde för några år sedan då jag använder kalendern på datorn eller telefonen. En vän sade häromdagen att det är som om de år då hon inte hade papperskalender inte finns. Lite samma känsla har jag.

Nystart

IMG_2671

Nystart på många plan just nu. Omstart här på bloggen efter en lång och helt oplanerad paus. Har många gånger förundrats över hur många bloggare som skrivit om det svåra med att återuppta bloggandet efter en paus. Har inte förstått varför det skulle vara så svårt, det är ju bara att börja skriva igen. Trodde jag.

Trots att jag inte har bloggat speciellt länge alls har det för varje dag som gått sedan det senaste inlägget känts svårare att fortsätta bloggandet. Har haft en massa idéer på olika blogginlägg men inget av dem har känts som det rätta inlägget för omstarten. För det måste ju vara ett bra inlägg då jag börjar om. Ett inlägg som jag kan vara stolt över, som många vill läsa, som i bästa fall ger mig nya läsare. Ett superinlägg helt enkelt. Plötsligt har jag ställt kraven på inlägget så höga att jag skjuter upp det lite till. Och ännu lite till. Tills jag nu bestämde mig för att sluta fåna mig. Det är ju ingen annan som kräver något speciellt av mig, eller kräver något överhuvudtaget, än jag själv. Och om jag kan höja kraven hur högt som helst kan jag väl lika bra sänka dem igen också.

Så här kommer ett helt vanligt inlägg där jag börjar med att skriva om något ganska trivialt och plötsligt inser att det triviala egentligen är allt annat än trivialt. Hur mycket vi påverkar våra liv genom våra tankar och våra förväntningar och krav på oss själva. Ofta tror vi att det är någon annans krav, när det egentligen bara är vi själva som förstorar saken och inbillar oss att andra ställer krav på oss.

Lovar nu mig själv att stanna upp med jämna mellanrum för att kolla vems krav och förväntningar jag försöker uppfylla. Som företagare ska jag förstås uppfylla kundernas förväntningar, men i övrigt är det ju mest jag själv som ställer krav på mig. Och är jag smart tar jag mig tid att med jämna mellanrum reflektera över vad det lönar sig att satsa mycket energi på och i vilka fall jag ska sänka ribban rejält för att bara få saken gjord.