”Jag kan inte. Jag vågar inte.”

IMG_3544

För några år sedan träffade jag en av tränarna jag hade då jag som barn höll på med redskapsgymnastik. Hon skrattade lite när hon såg mig och frågade om jag visste vad det första hon tänkte på då hon såg mig var. Jag skakade på huvudet trots att jag visste precis vad hon tänkte på. För jag minns situationen precis lika tydligt som hon. Vi skulle öva halvvolt bakåt och jag stod där på mattan och sade ”Jag kan inte. Jag vågar inte”, gång på gång.

Hon stod på knä bredvid mig och sade att jag visst kan och visst vågar och att hon finns där bredvid mig och hjälper till om det behövs. Men jag vågade inte och fortsatte upprepa ”Jag kan inte. Jag vågar inte” ända tills hon tog i mig och lyfte runt mig i en halvvolt bakåt.

Jag tänker ganska ofta på det här, speciellt sedan jag blev företagare. För som företagare måste jag gång på gång gå utanför min bekvämlighetszon för att komma vidare. Jag vet att risken är stor att jag blir den ”lilla Sandra” som står där och säger ”Jag kan inte. Jag vågar inte”. Och jag hittar mig själv där med jämna mellanrum, i känslan av att jag inte kan och inte vågar. Även om jag egentligen vet att jag visst kan och visst vågar säger känslorna något annat.

Lejonet på bilden här ovanför är ett sätt för mig att hitta tillbaka till tilliten till mig själv. Jag fastnade för bilden för några veckor sedan då jag blev coachad, och jag kunde inte släppa den. Lejonet utstrålar en sådan styrka, vishet och lugn. Det tror på sig själv och går sin egen väg. Precis som jag vill göra.

Dags att byta ut den inre rösten till: Jag kan. Jag vågar.

Annonser

Väder, väder, väder.

IMG_3503

Bilden är någon vecka gammal, men lika grått har det varit i dag. Färre båtar i hamnen nu.

I dag snöar det, trots att vi ännu är i oktober. Och det är många som inte gillar det. Jag höll på att skriva att det är roligt att följa uppdateringarna på Facebook om vädret, men roligt är fel ord. För roligt tycker jag inte att det är.

Det är möjligt att det jag skriver här kommer att såra en del, trots att det inte alls är min mening. Men jag skriver det ändå, och hoppas att jag lyckas få fram det jag vill säga utan att såra allt för många. För jag blir bara så trött på alla kommentarer på Facebook om hur det börjar nu igen. Den hemska årstiden. Då man blir på dåligt humör så fort man tittar ut genom fönstret. Hur många månader det är kvar till sommaren. Att allt bara är hemskt och allt är vädrets fel.

Jag erkänner att jag är lite överkänslig i frågan och det beror på att jag i många år levde nära en person som avskyr kyla och vinter. Och det får man göra. Förstås. Men att börja varje dag med att klaga på det gör inte livet så roligt för andra. Med tiden bestämde jag mig därför för att inte låta vädret påverka mitt humör. Eller i alla fall att försöka att inte låta det påverka mig.

Och nej, jag tycker inte heller att det är trevligt väder just nu. Snöslask i sidled är definitivt inte mitt favoritväder. Jag föredrar alla gånger det väder vi hade förra veckan. Den fantastiskt klara och friska luften, sol, granna höstfärger. Helt underbart. Men jag kan inte påverka vädret. Det jag kan påverka är hur jag förhåller mig till det. Och vad jag sprider till andra.

img_3529.jpeg

Och det är hit jag vill komma. Kanske kunde du fråga dig själv: Blir jag gladare av att klaga på vädret på Facebook? Blir mina vänner gladare av att höra om det (igen)? innan du publicerar ditt inlägg? För det är ju en sak om jag låter mig själv påverkas av vädret. Det är mitt eget val och jag får muttra hur mycket jag vill. Men behöver jag verkligen sprida det till så många andra?

Nu blev det just ett sådant ”gör som jag för jag vet bäst”-inlägg som jag försökte låta bli att skriva. Och jag kunde hålla på hur länge som helst ännu, men nöjer mig i stället med att föreslå att vi tar efter Astrid Lindgren och hennes systrar som började sina dagliga telefonsamtal till varandra med att säga ”Döden, döden, döden” för att få det överstökat och kunna prata om annat i stället.

Om vi säger ”väder, väder, väder” kanske vi kan lämna det vid det?

 

Tänk att fyra föremål kan ge så många insikter

IMG_3039

I morse var jag glad och nöjd över att för en gångs skull ha en hel dag för mig och mitt företagande. Nöjd speciellt med att jag hade varit tydlig både för mig själv och andra att jag i dag inte jobbar med annat. Det betyder inte att allt annat jag borde göra har försvunnit någonstans utan att jag klarat av att välja och att välja bort.

Den riktiga vändpunkten kom ändå lite senare då jag blev coachad av fantastiska Christina Lagnelius. Vilken otrolig upplevelse det var och vilken härlig känsla att få så mycket klarhet på bara en dryg timme. Jag har en tid känt att mitt entreprenörskap spretat åt olika håll. Det positiva är att jag kommit på nya idéer med jämna mellanrum, men det har också gjort mig ofokuserad. Ena dagen har jag varit full av energi och iver att ta itu med något och nästa dag har ivern falnat. Antingen för att jag inte just då har haft möjlighet att spinna vidare på idén eller också har jag blivit handlingsförlamad av alla olika bollar jag har i luften som jag inte vetat i vilken ända jag borde börja beta av. Eller vilka bollar jag alls borde sätta tid på.

Men tack vare de fyra olika föremålen på bilden har jag nu en solklar bild av vad som är viktigt, vad jag verkligen brinner för och vill göra och vad jag ska släppa. De här grejerna betyder ju inget för någon annan och det behöver de inte göra heller. Men för mig symboliserar de nu både var för sig och som helhet det jag vill satsa på i mitt företag. Och allt det här tack vare de enkla men samtidigt – eller just därför – otroligt kraftfulla frågor som Christina ställde mig.

Trots att jag själv är utbildad coach och både har blivit coachad själv och har coachat andra en massa gånger blev jag igen förbluffad över hur kraftfull coachingen kan vara. Jag började med att på måfå välja ut fyra prylar som jag har hemma. Fyra för att jag hade fyra olika bollar i luften som jag inte visste hur jag skulle prioritera. Och det slutade med att jag nu vet precis hur jag vill ha det, vad jag ska fokusera på och hur de olika bitarna kan stöda varandra. Magiskt.

Det bästa med coaching är att de insikter du får verkligen är dina egna. Coachen sätter inte ord i munnen på dig utan hjälper dig att själv känna in, få insikter och hitta svar. Och det är lyxigt värre att ha någon som lyssnar på dig och verkligen hör dig. Som fullt ut litar på att du har det inom dig och att du kommer att hitta en väg vidare. Dagens coaching gjorde mig ännu mera övertygad om att jag har valt rätt. Att kunna hjälpa andra att hitta svar på stort och smått, nå sina mål eller hitta nya vägar och våga drömma stort är ett privilegium.

Karaktär eller karriär

Jag hörde nyss någon säga att vi ska sträva efter karaktär och inte karriär. Att vi ska fundera vad vi vill göra med vårt liv och vilken gåva vi har som vi kan ge andra.

Det är en intressant tanke. Speciellt i vår kultur där det finns en stark tradition av att man definieras av vad man gör mer än vem man är. Jag definierade länge mig själv via mitt jobb och vad jag presterade där. När jag sedan gick i väggen och var sjukskriven en tid tappade jag fotfästet och visste inte längre vem jag var då jag inte på samma sätt kunde identifiera mig via mitt jobb.

”Vad gör du?” eller ”Vad jobbar du med?” är den vanligaste frågan man får när träffar någon ny person eller någon man inte har sett på länge. Det är sällan någon frågar vem du är. Frågan om vad du gör kan vara en jättejobbig fråga att få för den som är arbetslös eller inte har det bra på jobbet. Ungefär lika jobbig som frågan om hur många barn du har kan kännas för den som av olika orsaker inte har barn.

I dagens Finland med hög arbetslöshet och så gott som dagliga nyheter om uppsägningar vet du aldrig i vilken situation personen framför dig är. Hen förlorade kanske jobbet förra veckan, eller har gått arbetslös i månader eller till och med år trots utbildning och lång arbetserfarenhet. Eller så vill hen inte tala om sitt jobb eftersom det framkallar negativa känslor.

Så kanske det skulle vara bättre att fokusera mera på karaktär än karriär. Och de behöver ju inte på något sätt vara motpoler. Då framgångsrika personer (med en betydligt bredare definition av framgångsrik än titel eller pengar) intervjuas slås jag ofta av hur starkt de brinner för det de gör. Det är som om de inte kunde göra annat, de har ett kall. Jag är övertygad om att det här är kärnan i deras framgång. De drivs inte av yttre faktorer som status eller pengar, utan de drivs av en stark passion för det de gör.

Jag tror att vi alla skulle må bra av att fundera mera på vad vi vill göra med vårt liv, vad vi brinner för och vilken vår gåva är som vi kan dela med oss av till andra. Många gör det redan. Och många förverkligar sina drömmar, medan andra inte ser sig kunna genomföra sin dröm av praktiska och ofta ekonomiska skäl. Och jag kan förstås inte nedvärdera de här personerna genom att påstå att hindren de upplever är svepskäl. Tvärtom är det ofta verkliga utmaningar eller hinder just då.

Likafullt tror jag att vi alla kan ha nytta av att fundera över vem vi är, vad vi vill göra med vårt liv, våga drömma och sätta upp mål. Om vi inte gör det fastnar vi lätt i samma spår, oberoende av om vi vill det eller inte. Du kanske inte kan förverkliga dina drömmar genast, eller ens om fem år. Men om du inte vet vad du vill är sannolikheten att du någonsin kommer att vara där liten. Och om du är precis där du vill vara är det bra om du är medveten om det. Det behöver inte alltid vara något stort och revolutionerande. Det kan vara något alldeles litet du gör annorlunda eller blir medveten om som gör skillnaden.

Bilden är tagen just innan dimman lättade i morse. Så som det kan kännas då det diffusa håller på att klarna. Då du närmar dig din kärna och ser åt vilket håll du vill gå.

img_2834

Back to basics

För ett par veckor sedan fick jag ett ryck och redde upp ordentligt i mitt sovrum. Det var definitivt long overdue. Bland diverse högar hittade jag en papperskalender från några år tillbaka. Jag bläddrade lite i den och konstaterade att det nu är dags att ta ett steg tillbaka från den digitala åldern och återgå till papperskalender.

I  några år hade jag papperskalender parallellt med att jag mer och mer började använda digital kalender. Tyckte det blev jobbigt och har nu i ett par år bara haft digital kalender och det har fungerat ganska bra. Men då jag nu såg min gamla papperskalender blev det helt klart för mig att jag måste återgå till papperskalender.

Så jag vandrade in till stan på jakt efter den perfekta kalendern. Det är ju lite fel tid på året för att köpa en kalender för 2016 så jag fick acceptera att det blir en läsårskalender i stället. Och det är ju inget fel på det. Både i skolan och under studietiden var det ju en sådan kalender jag hade. Problem nummer ett löst.

Det är viktigt för mig att kalendern ser rätt ut, både invändigt och utanpå. För tung får den inte heller vara. Där stod jag och bläddrade och vände och vred på kalendrarna tillsammans med en massa skolelever. Tog gott om tid på mig för det här var ju ett viktigt inköp. Den skulle kännas rätt. Var nära att köpa en i hot pink som annars var perfekt men det bara gick inte för färgen var fel för mig.

Hittade inte den perfekta kalendern, men nära nog och efter lite pysslande blev den min.

IMG_2736

Jag är van vid kalendrar som har måndag till onsdag på vänstra sidan och resten av veckan på högra sidan. Så blev det inte den här gången och det har varit svårare än jag trodde att vänja sig vid det. Tydligen är det inprogrammerat i min hjärna hur kalenderuppslaget ser ut och jag har inte ännu lyckats omprogrammera hjärnan. Hoppas det lyckas innan jag missar allt för många möten och träffar. En av poängerna med att ha papperskalender var just att jag bättre ser framför mig hur veckan ser ut.

IMG_2735

Helt back to basics har jag ändå inte gått. Använder fortfarande också elektronisk kalender. Det är absolut ingen optimal lösning och risken för dubbelbokningar ökar, men just nu är jag inte villig att ge upp någondera.

Varför är det då så viktigt för mig med papperskalender? Jag vet inte riktigt svaret på den frågan. Delvis är det möjligheten att kunna bläddra i den och att jag verkar komma bättre ihåg vad som finns i kalendern då jag skrivit för hand och ser hur veckan ser ut på papper. Vet inte om det stämmer men så känns det. Dessutom är det praktiskt att kunna se på kalendern också då jag är i telefon och inte har datorn med mig.

En annan inte oviktig orsak är att kalendern sedan fungerar lite som en dagbok. Jag kan gå tillbaka och kolla och bläddra. Det var nog det här jag upplevde då jag bläddrade i min kalender från 2012 som jag hittade då jag städade. Jag går inte på samma sätt tillbaka till och bläddrar nostalgiskt igenom vad jag gjorde för några år sedan då jag använder kalendern på datorn eller telefonen. En vän sade häromdagen att det är som om de år då hon inte hade papperskalender inte finns. Lite samma känsla har jag.

Nystart

IMG_2671

Nystart på många plan just nu. Omstart här på bloggen efter en lång och helt oplanerad paus. Har många gånger förundrats över hur många bloggare som skrivit om det svåra med att återuppta bloggandet efter en paus. Har inte förstått varför det skulle vara så svårt, det är ju bara att börja skriva igen. Trodde jag.

Trots att jag inte har bloggat speciellt länge alls har det för varje dag som gått sedan det senaste inlägget känts svårare att fortsätta bloggandet. Har haft en massa idéer på olika blogginlägg men inget av dem har känts som det rätta inlägget för omstarten. För det måste ju vara ett bra inlägg då jag börjar om. Ett inlägg som jag kan vara stolt över, som många vill läsa, som i bästa fall ger mig nya läsare. Ett superinlägg helt enkelt. Plötsligt har jag ställt kraven på inlägget så höga att jag skjuter upp det lite till. Och ännu lite till. Tills jag nu bestämde mig för att sluta fåna mig. Det är ju ingen annan som kräver något speciellt av mig, eller kräver något överhuvudtaget, än jag själv. Och om jag kan höja kraven hur högt som helst kan jag väl lika bra sänka dem igen också.

Så här kommer ett helt vanligt inlägg där jag börjar med att skriva om något ganska trivialt och plötsligt inser att det triviala egentligen är allt annat än trivialt. Hur mycket vi påverkar våra liv genom våra tankar och våra förväntningar och krav på oss själva. Ofta tror vi att det är någon annans krav, när det egentligen bara är vi själva som förstorar saken och inbillar oss att andra ställer krav på oss.

Lovar nu mig själv att stanna upp med jämna mellanrum för att kolla vems krav och förväntningar jag försöker uppfylla. Som företagare ska jag förstås uppfylla kundernas förväntningar, men i övrigt är det ju mest jag själv som ställer krav på mig. Och är jag smart tar jag mig tid att med jämna mellanrum reflektera över vad det lönar sig att satsa mycket energi på och i vilka fall jag ska sänka ribban rejält för att bara få saken gjord.

Semester

IMG_2602

Jag hade planerat att ha ett par veckor semester nu i början av juli. På grund av teknikstrulet jag skrev om tidigare  blev det först inte så mycket av det. Men nu har jag kopplat av och kopplat bort totalt i en dryg vecka.

Hade inte tänkt ha paus från bloggen, men det bara blev så. Ganska skönt det också. Att bara ta det lugnt och njuta av dagen och stunden. Oberoende av regn, blåst, sol och värme. Umgås med familjen. Kylslagna morgondopp i blåsten. Bastubad i kvällssol med syster. Fiskars antikmässa och Billnäs antikmarknad. Besök i Hangö. Sound of Music på Raseborgs sommarteater. Promenad efter tidningen. Plocka svamp.

Just sådant som sommaren ska bestå av enligt mig.

De kommande veckorna hoppas jag fortsätta i samma stil. Träff med vän och kollega i morgon i Ekenäs. Sommartorg. Blåbärsplockning och andra sköna sommarsysslor. Varvat med lite jobb.

Här är några bilder från de senaste veckorna.

IMG_2609IMG_2627IMG_2635IMG_2637

Teknikirritation

Jag vet inte om ordet teknikirritation finns. Det borde finnas. För det finns inte något annat ord som beskriver vad jag känner just nu. Teknikfrustration skulle kanske också fungera.

IMG_2562

Har i några dagar försökt klara av att fixa en flytt till nytt webbhotell och varje gång jag tror att allt är fixat och klart dyker nästa problem upp. Min första reaktion var att allt verkade fungera supersmidigt och jag var riktigt imponerad av hur enkelt det var. Nu är jag inte lika imponerad längre. Det tråkiga är bara det att det är mycket möjligt att problemet finns mellan min stol och min dator.

Men som vanlig datoranvändare kan man väl inte förväntas förstå en massa bakomliggande konstigheter som ftp, mx records och andra obegripliga förkortningar? I min naivitet trodde jag att det var för just det här det fanns webbhotell och service för den som inte vill sköta det själv. Aldrig förr har jag loggat in på en admin-sida och bara stirrat oförstående på menyerna och ikonerna. Jag förstår verkligen ingenting av vad det handlar om. Det är säkert bra att jag själv har tillgång till allt det här. Men vad sjutton ska jag göra med det?

Finns i alla fall inget mera jag kan göra just nu, får börja dagen i morgon med att ännu en gång ringa till supporten. Och hoppas att jag klarar av att förklara problemet på ett begripligt sätt och framför allt att det finns en enkel och snabb lösning på problemet.

Google undrade förresten om jag egentligen menar ”teknik irritation” då jag kollade om ordet finns. Nej. Det gör jag inte och att få förslag på särskrivning gör mig inte på bättre humör just nu. Tvärtom.

Morr.

Lyckan av att städa skåp

I åtminstone ett år – antagligen flera – har jag tänkt att jag borde städa ett skåp i sovrummet. Borde nog städa de andra också men det här har varit det värsta. Ni vet, ett sådant där skåp som man helst inte öppnar och om man är tvungen att göra det blundar man lite och låtsas att man inte ser hur det ser ut. Och ändå börjar tankarna snurra kring hur mycket damm och annat det månne finns där bland allt som med åren hamlat huller om buller.

Det här skåpet var ett av projekten jag skulle ta itu med före semestern förra sommaren. Och sedan under semestern. Efter semestern. Och plötsligt har det redan blivit sommar igen.

Tanken på att i år igen komma tillbaka efter semestern och ha kvar råddorna i skåpet har stressat mig. Kanske mera än vad jag velat ta till mig. För det finns ju bara ett sätt att slippa den stressen.

Att ta itu med skåpstädningen.

Och vilken känsla det är att ha fått det gjort! Jag har alltså tagit tjuren vid hornen och nu är skåpet städat. Dammet borta. Skor, kläder och allt möjligt annat sorterat. Gammalt och söndrigt bortslängt. Användbart som jag inte själv använder längre väntar i tamburen på att föras till återvinningen.

Jag öppnar skåpdörrarna med jämna mellanrum för att beundra resultatet. Blir nästan lycklig av att se de städade hyllorna där sakerna nu har gott om plats. Och känner ett lugn i hela kroppen.

Lyckan av att städa skåp.

Eller kanske allra mest lyckan av att äntligen ha gjort det jag skjutit upp alldeles för länge.

IMG_2510